JORDFÄST

 

Origen: Suecia, Skåne

Formados: 2017

Estilo: Black

Temática: Desesperación, soledad y tragedia

Enlaces: Bandcamp, facebook, instagram y Jordfast

Miembros:

• Elis Todos los intrumentos y voces
• Olof Voces

Discografía:

• Hädanefter CD 2021
• Av stoft CD 2022

Hädanefter (2021)

Dos extensos temas es lo que podemos encontrar en el primer larga duración de este combo sueco que a pesar de ser su primer lanzamiento, dan muestra de una gran madurez compositiva. El minutaje de los temas permite que su música vaya transitando por distintas intensidades y velocidades, aunque siempre conservan de base y de influencia la tradición del black escandinavo de lo noventa. Con un hilo conductor que se desarrolla en torno a unas melodías repletas de melancolía y tristeza las música va desgranando riffs rugosos y emotivos con un acompañamiento de batería que no hace más que acrecentar estas sensaciones. Sin embargo Jordfäst también encuentra momentos para acelerar su propuesta con una mayor intensidad y presencia de batería sin perder el paso en cuanto a los riffs directos y crudos. Las voces también se emplean a fondo en ofrecer una vertiente llena de crudeza, echando mano de elementos en un segundo plano que sirven para enfatizar si cabe el gusto por la oscuridad y cierta épica que emanan de las composiciones. Un álbum que es todo un descubrimiento a lo largo de sus dos temas, capaz de ofrecer unas atmósferas oscuras y frías, por momentos acercándose a desarrollos largos y enrevesados pero que también tiene un gran potencial cuando se adentran por terrenos más directos en donde todo el bagaje de la más pura tradición del black escandinavo sale a relucir. (7,6)

Nordvis Produktion

1. Buren av loppor 18:15

Jag kisar upp mot solen men finner ingen värme En kyla har i min lekamen funnit en boning och gjort den stel Ej finner jag svaret i dess strålar, på varför min hud är fläckad av märken Mörkare än jorden som vi plöjt, som gett oss liv Och månen skänker ingen kyla, fast jag tillber den i natten Demoner har i mitt inre släppt lös en eld När jag gråter ut min ångest och skriker ut min ilska Följer en hosta färgad utav blod Genom krig och slag har tusentals dött Med och mot den här som stoppats vid muren Men den förgörande kraft som människan bär Är i ynkedom ställd mot den som av loppor är buren För de som gömmer sig väntar banemän tre En är redan ibland dem - den tärande svälten Den andra bultar på porten, med vapen i sårad hand Stucken av den tredje som snart skall falla från himlen Ur de döda stiger döden Ty av luft och vindars kraft Driven ut mot havets slut Förd av vågor in mot hamn - ej en hand mot rodret, ej en fot mot land På bryggan endast råttor som maniskt ilar fram Svart vår tid, begravd i sot - diger blev syndens bot I eld tillintetgjord - vår bön blott tomma ord Smuts är allt vi är allt vi äger och förtär Snaran likt en gloria vi bär Så som råttan, så ock människan - inför sitt öde lika vek Hysteriskt trampar hon sin nästa - ett blint, planlöst svek Med huvuden sänkta mot marken och klockor som klämtar i skyn Vi stirrar neråt i graven, där vi snart ska omfamnas av dyn Och givas vår eviga vila, frias från sjukdomens ok Aldrig mer ledas av vare sig lögn eller bok Skuggor lättar mot himlen och vingar hör vi slå Vi ser kråkor som ätit sig mätta, vi ser rött mot fjädrarnas grå Lik kantar vägarna där endast råttor och flugor tar sig fram Stanken stiger mot molnen så regnet bär smaken av död Men rik äro jorden och förblir efter vi dött Bördig av all den näring den hämtar från vårt kött Lugnet rår där livet frodas Men svärtan väntar i varje vrå Vad skiljer då en dag från den nästa? Ty lugnet härskar där döden rår Den skrud som döljer min skepnad är ej vävd av ditt minnes trådar Där livet rår stiger ett mörker till sitt försvar Och fåfäng som alla de andra ber du om nåd på nötta knän Till en gud som aldrig fanns  

2. Hädanförd 14:39

Fruktan för döden gror i den smuts och stank där vi bor Genom träck och jord drar vi fader vår till grav Där vägen når sitt slut - vi har varit där förut En grop är din kyrka och flammor är din sista bön Farväl, ty psalmen är vår moders gråt Vår moder fick ett svar i natten då hon bad En röst, likt en ängel, viskade vad komma skall I denna digra tragedi har ett dunkel släppt sig fri Och den skönhet som har varit när är nu hädanförd Hädanefter är vår värld förstörd Tillge oss mor och de vi under dig samlat Om vi har fel i det vi tror och med orätt mot dig handlat Dansade du ej över fälten som dignade under din skrud? Lovsjöng du inte nattens mörker och stod med Djävulen brud? Milsvid lade sig frosten, den trängde sig djupt under vår hud Till slut så strypte den solen, trots våra böner till gud Vi skall nu tända elden och med den släcka ditt hopp Måhända kommer flammorna ändå värma din arma kropp Tysta ditt skrik av längtan Förlåta det du ej förstår Hennes fötter tysta rörde ej marken, då hon närmade sig sina lamm Hon svävade tidlöst i mörker, tills hon slutligen funnit sig fram Hennes yngsta kände moders händer, likt en kedja så kall runt sin hals Och luften sprängde hennes späda lungor och hon försvann Vad är blott en bastard? Ett gudlöst ofrälst barn En efterlämnad börda Ej för andras axlar att bära Vigd jord skall ej bli din grift För dig äro porten till riket evigt stängd Sluten och låst Helgat vare ej ditt namn I moders barm under vingars famn Ty jordelivet ditt är nu förbi Äro vi förgätna, allena och förlätna? Hör oss då vi kallar när skuggor om oss tätnar Vi ska resa ett tempel En symbol så ståtlig och stark För att avgrunden förkasta och skyla Och frälsa ohelig mark Vi slipar våra vapen för att mota bort med tvång Satans klot till brandgula ögon och tysta hans hoande sång I högmod och i vrede, vi dräpte uven i dess rede Men när vi ner i underjorden steg, slog vi pakt med den lede Tiden är en fånes påfund då evighet är det som finns till För den som saknar namnet i himlen och den som finner sig i det som Han vill Till minnet av förlorad framtid träder kluvna tungor fram Psalmer om slutets ärofyllda strid, för allt liv att vila i frid Fruktan för döden gror i föräldralösa syster och bror Far är i graven och moder har lämnat jord Prästen har knackat på porten och han har talat med hala ord En mening som varken öron eller själ förstod Och vi dräpte honom i vredesmod Vi blev det bottenlösa hålet - förbundet blev med otukt slutet I askan från det utbrända bålet rinner blod som är för oss utgjutet

  32:54